Tore Lund: Känslan är så skön då, when we’re winning…

16 mål hittills i år av Pauline Hammarlund. 16 mål hittills i år av Pauline Hammarlund.

Kopparbergs/Göteborg FC har fått en bra start på Damallsvenskan 2017.
Inte magiskt bra, men bra.
Egentligen är enda plumpen i protokollet krysset borta mot Kvarnsveden.


Men 0-5 mot Rosengård, invänder vän av ordning.
Två gånger dessutom. Först i svenska cupen i början av året när isvindarna fortfarande piskade in över Öresund och nu senast i allsvenskan.
Jag hör vad ni säger.
Cupmatchen såg jag inte, men rapporterna därifrån var att resultatet kunde ha skenat i väg ännu värre – men då ska man komma ihåg att både mittfält och backlinje var svårt sargade av skador och tjejer på rehab.
Men senast när det blev en ny bingo i baken följde jag matchen i Damallsvenskan.tv och har dessutom sett den en gång till efteråt. Jag ska inte säga att KGFC var nära, inte alls.
Men...

... det hade kunnat gå annorlunda.'
Det jag såg var ett lag som fram tills dess att  hela seriens superfavorit tog ledningen i slutet av den första halvleken, stod upp fantastiskt bra. Här fanns ett lugn i passningsspelet, en vilja att metodiskt orientera sig framåt i banan, att såra, att få in bollen i mål, att utmana.
Och det fanns ett par lägen, men det sprack och i den andra halvleken sprang siffrorna iväg. Och för den som bara ser resultatet kan det tyckas som att avståndet är maratonlångt.
Men nej, det tror jag faktiskt inte.
Jag tror mig veta att det handlar om rutin och erfarenhet.Eller snarare bristen på rutin och erfarenhet. I Rosengårds lag finns det enskilda spelare som spelat fler viktiga matcher än hela KGFC:s trupp.
När snålblåsten börjar vina är det inte lätt för ett lag med en medelålder på gymnasienivå att stå emot internationella storstjärnor som spelat landslagsfotboll lika länge som Pia Sundhage, Marta och Therese Sjögran och mött de bästa damfotbollen kan sätta skruvdobbar på.
Någon räknade ut att att FC Rosengårds startelva var 70 år äldre än KGFC:s. Lagen har valt olika vägar till framgång. Ett lag ville vinna Champions League i år. Det andra vill göra det 2021.
KGFC är bra i år – och det kan räcka långt, upp på pallen rentav.
Men KGFC ska inte vara som bäst i år – men kommer att bli det på hyfsat kort sikt, det är min fasta övertygelse. Här finns så mycket talang och potential att den resan som påbörjats inte kan sluta annat än framgångsrikt.
Tålamod, tålamod, uthållighet, fokus, utveckling och vid vägs ände tas tiden alltid i mål, som en av mina gamla kolleger från kvällstidningsvärlden uttryckte det...
Kvarnsveden borta slutade 3-3 och egentligen är det samma läge där. Klar ledning med både 2-0 och 3-1, men sedan nerver när fenomenala Tabitha Chawinga bytte position och började svinga sitt trollspö över KGFC:s försvar.
Orutin och brist på erfarenhet igen, säger jag. När en virvelvind, en tromb börjar jaga dig är den första instinkten att fly. Men den som sett och varit i stormens öga förut vet att det bästa är att behålla lugnet, gå ner i källaren, hämta kraft och sedan bara vänta tills altting bedarrat.
Det är lätt att konstatera att KGFC borde ha vunnit matchen mot Kvarnsveden, det är lika lätt att inse varför det inte blev så. Man lär sig av sina tillkortakommanden och nästa gång, på hemmaplan, kommer det att se bättre ut och tre poäng då – den 1 oktober 2017 på Valhalla IP – har jag redan räknat hem faktiskt.
Men först ska ’vi’ ta oss an Piteå, svåra Piteå, alltid cyniskt snålspelande Piteå, på-samma-poämg-som-KGFC-Piteå.
Jag känner att matchen mot dem blir en vattendelare. Seger och vägen fram ser ganska rak ut. Förlust och…
… äsch, klart det blir tre poäng.
Känslan är så skön då, when we’re winning…

TORE LUND
tore@yellowshark.se