Damfotbollens framtid stavas K-G-F-C

Beata Kollmats har gjort en fin comeback under 2016 efter sin korsbandsskada i fjol.  Foto: JESPER PRYTZ Beata Kollmats har gjort en fin comeback under 2016 efter sin korsbandsskada i fjol. Foto: JESPER PRYTZ

Jag har sett damfotbollens framtid och den stavas K-G-F-C!
Va, vad är det han säger?
Lugn, jag ska förklara.


Låt oss göra klart med en gång att jag inte tror att Kopparbergs/Göteborg FC vinner damallsvenskan 2016.
Därtill är ett par av motståndarna alltför tuffa och orutinen i det egna lagbygget alltför påtaglig.
Ännu så länge.
Men blickar vi runt hörnet är jag övertygad om att den väg som KGFC nu slagit in på är en väg som leder mot framgång och en ljus framtid. Och på köpet hjälper klubben svensk fotboll i stort att klara av konkurrensen med de internationella storlagen både på klubb- och landslagsnivå.
Därav travestin här i inledningen, av den blivande managern Jon Landaus berömda citat från maj 1974 efter en konsert på Harvard Square Theater i Boston.
"I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen."

TORE LUND TORE LUND

Kopparbergs/Göteborg FC har valt, delvis av ekonomiska skäl, att satsa ungt och svenskt inför årets säsong. Inte värvat färdiga utländska storstjärnor utan byggt om, byggt från grunden, byggt med den uttalade ambitionen att ha ett verkligt slagkraftigt lag inom ett par år.
Och ju längre försäsongen har löpt, desto mer rätt har satsningen känts. Med förtroende har de unga spelarna lyft sig, med en glödande ambition har tjejerna redan tagit stora kliv i sin utveckling. Och det är i det här sammanhanget också verkligen på sin plats att lyfta fram dem som varit med ett tag och nu pushar och stöttar och lyfter sina unga lagkompisar – och här tänker jag på klubbikoner som Sara Lindén, Anna Ahlstrand, Catrine Johansson och Beata Kollmats.
Både Stefan Rehn, tränare, och Lasse Svensson, sportchef, erkänner att de blivit en smula överraskade av hur de unga gardet tagit för sig. Pang på bara, ingen blygsamhet och ingen överdriven respekt
I dag har KGFC en hel drös spelare i diverse svenska landslag. Pauline Hammarlund, Freja Hellenberg och Elin Rubensson är redan etablerade i Pia Sundhages trupp. Och där bakom knackar nästa generation på a-landslagsdörren – Rebecka Blomqvist, Elin Landström, Nathalie Persson och Maja Göthberg. Och vem vet vilken utveckling fortfarande oslipade diamanter som Filippa Curmark, Marika Bergman Lundin, Irvina Bajramovic och Annahita Zamanian har inom sig?
Framtidens landslag – många av spelarna där, är dem vi ser i KGFC idag.
Ett framtida Champions League-lag – fortsätter kurvorna att peka brant uppåt är det utan tvekan så det blir.
När FC Rosengård torskade kvartsfinalen i Champions League för några veckor sedan bestod deras startelva nästan uteslutande av utländska spelare. Och i dag är det den väg man måste gå för att hävda sig i den yppersta konkurrensen.
Men det gagnar knappast svensk fotboll och jag vet att det gnölas lite i Malmö över att tjejer som Elin Rubensson och Nathalie Persson känner sig tvingade att lämna för att få speltid och utvecklas.
Även Pia Sundhage har riktat kritik mot FC Rosengård för att man ger så få svenska spelare chansen.
Det tänker inte jag göra. Var och en gör det den tycker är rätt för stunden.
Och 2016 är Rosengårds väg den som snabbast leder till framgång. Allt annat än SM-guld för Rosengård i år måste därför ses som ett misslyckande gränsande till monumentalt fiasko.
Där bakom är det nog bara Linköpings FC som på allvar kan hota. Jag såg dem i cupmatchen mot KGFC för någon månad sedan och blev imponerad; stora, tempostarka, tuffa och med den underbara och sensationella Pernille Harder i laget.
Kopparbergs/Göteborg FC räknar jag ändå med ska vara med där uppe bakom de två stora förhandsfavoriterna. Laget har ganska bekvämt slagit allsvenska konkurrenter som Mallbacken, Örebro och Kristanstad under försäsongen och dessutom kryssat mot vicemästarna Eskilstuna.
Vi som sett de flesta av matcherna har imponerats av den helt nya backlinjen där det ser ramstarkt ut på varje plats och där Maja Göthberg med en gång visade att högerbacksplatsen är hennes – och den såg i alla fall inte jag komma måste jag erkänna.
Därtill har laget damallsvenskans kanske bästa målvaktsduo i Loes Geurts och Jennifer Falk. Ingen oro där what so ever…
På mitten har Elin Rubensson, lagkapten, glänst i sin nya roll som innermittfältare och Adelina Engman allt mer funnit sig till rätta i sin ytterposition.
Och i anfallet är kampen om startplatserna stenhård. Pauline Hammarlund och Sara Lindén ser ut att sitta i förarsätet just nu. Men där bakom gör Irvina Bajramovic och Annahita Zamanian (allsvenskans fräckaste namn!) framsteg för varje träning. Och nu är dessutom Rebecka Blomqvist snart tillbaka från skada.
Ni fattar, det ser inte illa ut, inte illa alls faktiskt.
Men det räcker inte till mer än en tredje- eller fjärdeplats i år – men kvaliteten och entusiasmen för att överraska finns där redan nu så osvuret är nog ändå bäst.
Men 2017!
Och 2018!
Då är damfotbollens framtid här på riktigt och ni vet redan hur den stavas.
K-G-F-C!

TORE LUND
tore@yellowshark.se