Lisa Ek lämnar Kopparbergs/Göteborg FC

Lisa Ek gjorde sin sista match för KGFC i onsdags, seger med 1-0 borta mot Mallbacken. I går gjorde hon sin sista träning med laget. Foto: PER MONTINI Lisa Ek gjorde sin sista match för KGFC i onsdags, seger med 1-0 borta mot Mallbacken. I går gjorde hon sin sista träning med laget. Foto: PER MONTINI

Lisa Ek har spelat sin sista match och gjort sin sista träning med Kopparbergs/Göteborg FC.
Nu vill hon istället fånga drömmen, möta ännu en utmaning och ta chansen att spela utomlands.
– Jag har KGFC att tacka för allt, säger Lisa. Det är här jag upplevt mina bästa år både på och utanför fotbollsplanen.
Läs hennes egna ’avskedsord’ här!


Lisa Ek, 33 i september, är en tjej som brinner som få i allt hon gör och engagerar sig i. Det kan handla om hunden Uffe, det kan handla om fotbollen, det kan handla om familjen och det kan handla om engagemanget med flyktinggrabbarna i Sandarnas Lag C.
En av Lisas största drömmar, den största förmodligen, har varit att få representera det svenska landslaget i fotboll. VM i Kanada inleds snart och här gick mittfältaren, med stora delar av sin karriär i Göteborg, men med sina rötter i Stockholm, all in för att komma med.
Men det sprack.
– Jag insåg redan under försäsongen att det skulle bli svårt, säger Lisa. Jag fick en skada i höften och kunde inte ens jogga på tio veckor, detta samtidigt som alla andra spelare körde för fullt.
Men Lisa tänkte ändå att ’en chans på miljonen är ändå en chans på miljonen’ och hon fortsatte att kämpa.

Lisa Ek hoppas inom kort kunna avsklöja sin framtida klubbadress i utlandet. Foto: PER MONTINI Lisa Ek hoppas inom kort kunna avsklöja sin framtida klubbadress i utlandet. Foto: PER MONTINI

Men när så truppen presenterades i förra veckan och Lisa inte var med, ja då rann energin i från henne. Där och då stirrade hon sin värsta rädsla rakt i ögonen.
– Beslutet har vuxit fram, det var ingen blixt från en klar himmel. Jag bestämde mig nog redan i mitten av april att börja jobba för att komma utomlands. Men att släppa landslagsdrömmen är tufft. Men nu är jag där, nu går livet vidare, och på något sätt känner jag mig fri och glad över det här beslutet…
Men eftersom Lisa Ek är en tjej där drömmar och framtidsvisioner är en drivkraft, är ett fokus, ett mål, något som måste finnas där.
– Okej, landslaget är kört. Men vad har jag försakat för att nå dit? Jo, jag har låtit min utlandsdröm stå tillbaka eftersom jag alltid trott att det varit viktigt att spela i Sverige för att få chansen i landslaget.
Redan som 6-åring ville hon spela i Italien.
I dag är Italien inte lika viktigt längre.
– Jag har min drömklubb och jag har pratat med dem, men vilken det är behåller jag för mig själv än så länge. Det viktigaste är ändå att jag hamnar i en klubb med ambitioner, en klubb som har ett bra helhetsupplägg. Och jag har en agent, samma kille som Anja Mittag som lämnar Rosengård nu, och han vet vad jag vill…
– … jag känner ingen oro. Det här kommer att ordna sig!  Även om tålamod och lugn aldrig har varit min bästa sport…
Innan träningen i torsdags berättade Lisa för sina lagkamrater i KGFC att hon lämnar och om sina skäl till varför hon gör det, mötte stor förståelse och sympati. Och på fredagskvällen avslöjade hon sina framtidsplaner för killarna i Sandarnas Lag C – där hon är tränare för ett 85 killar stort gäng, till övervägande delen ensamkommande flyktingar – att hon nu ’sviker’ dem…
– … men det känns ju så. Samtidigt är jag jättelycklig över att de förstod mig och peppade mig att gå vidare med mina drömmar! Och någonstans är ju detta bara en tillfällig utflykt för mig och jag skulle aldrig lämna dem på riktigt, de har skapat sig en alldeles för stor plats i mitt hjärta för att jag skulle klara av det. 
Efter mer än tio år i Göteborg – vi struntar just nu i avstickaren till Malmö – är Lisa Ek redo för framtiden. Om den sedan finns i Europa, i Japan eller i USA återstår att se.
– Vad som än händer kommer jag alltid att återvända till Göteborg. Jag älskar staden och det är här jag har mina bästa vänner och mitt liv. Och jag är så klart tacksam för att klubben förstår mig och låter mig lämna så här mitt i säsongen.
Stefan Rehn är tränare för Kopparbergs/Göteborg FC och han lyfter fram glöden och viljan att nå så långt det är möjligt, när han pratar om spelaren Lisa Ek.
– En vanlig människa hade lagt av för länge sedan med den skadebakgrunden Lisa har, säger Rehn. Men hon har alltid kämpat, hon har varit en förebild för alla yngre tjejer och hon är en av dem som alltid gett allt, på varje match och på varje träning.
– Jag hoppas det går bra för henne var hon än hamnar!
KGFC:s sportchef Lasse Svensson är naturligtvis också ledsen över att en av klubbens verkliga kulturbärare nu lämnar.
– Jag har känt Lisa i många år och vet vilken passion hon har för fotbollen, hur hon verkligen ger allt för att förverkliga sina drömmar. Och när hon nu känner så här, vill vi inte stoppa henne. Jag önskar henne all lycka.
– Lisa kommer alltid att ha en framträdande plats i fansens och klubbens hjärtan.
Hur ska ni ersätta henne?
– Vi har haft kunskap om det här under en tid och har inte suttit stilla i båten. Jag hoppas och tror att vi kan ha en ny mittfältare klar till omstarten efter VM.
Kan du ge oss något namn?
– Nej, jag vill inte göra det innan allt är klart.

Lisa Ek har bloggat om sina tankar inför fortsättningen av fotbollskarriären, ett inlägg hon publicerar här lite senare i kväll. Med hennes tillstånd publicerar vi hennes ord, och sedan kan ni ju fortsätta att följa hennes blogg. Länken hittar ni till höger på startsidan på goteborgfc.se

När jag var sex år gammal sa jag att jag skulle bli fotbollsproffs i Italien och spela i landslaget. Min dröm om landslaget har plockat fram det bästa ur mig på många sätt. Jag har tränat som en galning, jag har alltid varit motiverad och jag har kämpat mig tillbaka efter fem år med skador och rehabilitering. Jag har givit allt för de lag jag har spelat i, delvis av egoistiska skäl, för att jag vet att om laget mår bra och är bra så har jag större chanser att lyckas. Jag har fått resa över hela världen, vunnit matcher tillsammans med spelare som har varit som en andra familj. I 26 år har jag fått uppleva mitt liv tack vare att jag har följt min dröm om landslaget. Jag har träffat människor. Vilka människor! De finaste och bästa människorna man kan önska sig. Människor som har varit en del av min vardag , som fortfarande är en stor del av mitt liv. Det liv som jag tackar drömmen för.

Med drömmen har det kommit krav på mig själv. Jag har aldrig tänkt på det som krav, det har bara känts naturligt att löpa extra varje försäsong, att sitta och titta på min tumme för att träna upp ögat, att göra rörlighetsövningar två timmar varje dag för att optimera prestationerna, att träna rehab fem timmar per dag under mina fem år som skadad, att analysera alla mina matcher och att hela tiden söka efter nya sätt, ny forskning som kan optimera min prestation. Jag har älskat den resan. Jag har älskat att optimera men för ett en tid sedan fick jag en insikt som jag inte kan blunda för. 

Jag orkar inte mer. Jag har gjort allt för att nå landslaget. Jag har gjort lite till men livet ville annorlunda. Det var inte meningen att jag skulle nå hela vägen fram. Det var resan som var målet och min uppgift var att visa på vinsten med att våga drömma.

Jag gjorde en sista satsning i höstas. Året innan hade jag varit skadad och borta från fotbollen i 1,5 år. Jag gick in i satsningen medveten om att jag inte hade råd att missa en enda träning. Kort därefter skadade jag höften och kunde inte ta ett löpsteg på 10 veckor. Kroppen gav upp. Ytterligare en gång fick jag kämpa mig tillbaka för att hålla mig flytande, inte för att ta nästa steg i min utveckling. När de andra lassade på vikter och höjde sig fick jag jobba stenhårt för att klara av att lyfta min egen kropp. Precis som jag har gjort tidigare, under de fem år som jag har slitit med rehab, långt ifrån fotbollsplanen. Enda skillnaden var att den här gången så tappade jag lusten.  

Jag orkar inte längre dubbelarbeta. Att göra det extra för att hålla mig flytande och sen det extra extra för att optimera. Jag vill bara hålla mig flytande. Jag orkar inte jaga prestation längre, jag vill bara spela för att det är gött, på en annan plats, i ett annat land.

Jag har alltid trott att det modigaste man kan göra är att följa sin dröm. Aldrig tänkt på att det krävs ännu större mod för att våga släppa taget om en dröm och låta en annan ta vid. Att se sig själv i spegeln och säga; ’Jävligt bra jobbat! Du gjorde allt. Du gjorde lite till. Och du höll ut i 26 fucking år. Det är dags att bli fri nu! ’

Det känns skitsorgligt. Hej då drömmen om landslaget, ha det gött! Det blir tomt och jag kommer säkert känna mig vilsen i början när jag inte har ljuset från den blågula tröjan som leder mig. 

Jag blir smärtsamt medveten om att jag inte längre har någonting att ge eller hämta i den miljön jag befinner mig. Att fortsätta här utan drömmen vore att fortsätta utan drivkraft. Att gå till jobbet och hämta ut lönen, att vara där men utan att optimera, det är inte jag. Det kommer aldrig bli jag och det hade inte varit schysst mot någon, varken klubben jag representerar, mina underbara lagkamrater eller mig själv. Efter 26 års kamp är jag skyldig mig själv mer än så. Jag är skyldig mig själv att låta min andra dröm ta vid. Den drömmen som under 26 års tid har fått stå åt sidan och sett på när jag likt en galen människa har riktat allt mitt fokus mot landslagsdrömmen. Den drömmen som är att spela fotboll utomlands.

Jag känner mig egoistiskt för att jag vill lämna ett lag mitt under säsongen men jag vet innerst inne att det är det bästa för alla och att det inte skulle vara bra för någon att ha en Ek utan drivkraft. 

Jag vet att jag lever på lånad tid. Efter senaste knäskadan sa de att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka till fotbollsplanen. Jag vandrar runt som på ett minfält och är tacksam för varje vecka som jag kan spela fotboll. Kanske håller kroppen en månad till, kanske håller den i ett par år. När den går sönder och det är slut vill jag känna att jag har släppt mig själv fri. Och att jag har följt de drömmar som jag vill följa. Att jag har fått upplevt det jag vill uppleva. Jag är redo för ett annat land, hoppas utlandet är redo för mig!

Kram
Lisa

Nyhetsarkiv

Länkar

Senaste nyheter